Abloc Gravel Challenge Öland 2018

Bild ovan tagen av Henrik Palmberg

Hur börjar man beskriva det här äventyret egentligen?

Mitt livs roligaste och jobbigaste cykelupplevelse. Fy fan vad roligt det var och jag hoppas jag kan göra upplevelsen rättvisa i ord här så att fler vågar pröva på det här.  Om jag fick välja ut några få ord att försöka beskriva Abloc Gravel Challenge Öland hade det varit: Lerigt, snabbt, kallt och fullständigt sprängladdat med kamratskap och kärlek till cykling och sina medmänniskor. 

06.00 cyklar jag i snöblandat regn från Rälla till Ekerum

Det är kolsvart ute och det blöta vädret gör mig lite nervös. Hittills är jag så peppad så vemod finns det inte plats för. Väl framme i Ekerum lastas cykeln in i en lastbil med de andras och sedan blir det lite mingel med kaffe tills dess bussarna ska avgå mot Långe Erik. Hann t.o.m sova en stund på bussen!

När alla fått sina cyklar vid Långe Erik tar vi en gruppbild ( i bilden ovan hittar du potatisen långt till vänster i silvrig jacka ) och delar in oss efter tre st fartkategorier. Svarta gruppen är snabbast, Röda ”mellanmjölk”  är mittemellan och sista och snyggaste gruppen kör lite lugnare tempo.  Jag hoppar in i team mellanmjölk.

Sedan bär det av! Med mig har jag ett underbart varierat gäng cyklister. Team Rynkeby medlemmar, mountainbikers, nybörjare och veteraner och jag ser cykelklubbar från alla möjliga delar av landet med oss. Tempot känns bra, inledningsvis cyklar vi på asfalt där jag känner mig mest hemma. Pratar om allt möjligt med den cyklist som råkar ligga bredvid en i 2 leds klungan. Så jävla kul att träffa och börja lära känna alla dessa människor med samma intresse.

Bild ovan tagen av Henrik Palmberg

Dags för grus! Kalkstensgrus!

Eventet heter ju Gravel Challenge, så det dröjde inte länge innan vi svängde in på första grusvägen. Vi befinner oss fortfarande högt upp på norra Öland så gruset består av kalksten mestadels. Stora stenar finns utspridda och luriga gropar varvas med tvättbrädeliknande traktorspår – och det går undan! Enda gruserfarenhet jag hittills haft har varit Stensö udde här i Kalmar, där jag hållt en hastighet som inte skrämmer upp motionärer som jag kör om eller möter. Men här gick det som sagt undan,  det krävdes en hel del mer av kroppen att parera terrängen och det gick aldrig att zona ut, här gällde det att vara beredd att undvika både stenar och gropar med kort förvarning. Då man befinner sig i en klunga så har man inte så mycket sikt framåt.

Min Specialized Sequoia är ju min första ”riktiga” cykel. Så jag har ju ingen referensram eller särskilt bra koll på vad cykeln klarar av. För att hänga med mellanmjölk-gänget här så gällde det att bara köra på, lägga oro och rädsla åt sidan och trampa. Jag är jäkligt imponerad av vad cykeln klarar, den här cykeln är då inte rädd för terräng ska sägas!

Första intervallen var i en tallskog på hårt grus

Upplägget på Abloc’s Gravel Challenge är att klungan kör på tillsammans och håller ihop, men det finns längs rutten utvalda segment där vi stannar och sedan tävlar mot varandra. Vilket jävla ös att cykla på så snabbt man vågar och pallar i sån terräng! Jag insåg ganska snabbt att om jag inte ville bränna alla tändstickor alldeles för tidigt den här dagen och få svårt att gå i mål i Ekerum så kunde jag glömma att ens hamna i top-10. Vilket grymt gäng cyklister, ruskigt snabba var de! Efter första segmentet rullar vi vidare och cyklar längs grusvägarna bland norra Ölands kalkstenar och raukar.  Det blir fan inte mycket vackrare än så här tänkte jag när jag kostade på mig att titta upp från vägen.

Bild ovan tagen av Henrik Palmberg

En dag med många ”firsts”

Helt plötsligt känner jag hur cykeln börjar dra åt vänster. Sidovind? Nej, luften känns stilla. Tittar fram över styret och däcket är platt. Min första punka. När jag konstaterar punka lite förvirrat hör jag direkt hur mina medcyklister vrålar ut till klungan ”PUNKAAAAA!!!!!!!”

När jag stannar till vid väggrenen har jag redan tre st cyklister redo att hjälpa till. Så jävla härligt och jag är så grymt tacksam. Fram med extra slangen jag hade köpt igår som var packad i sadelväskan. Lossar through-axle bulten och får loss framhjulet. Hittills skulle man kunna tro att jag har koll på vad jag gör, men här kör jag fast.

Mina kära kamrater i klungan hjälper dock till med däckverktyg för att få ut den trasiga slangen, börjar montera nya slangen medans jag och en annan kollar insidan av däcket för eventuella boven i dramat – En tagg från en taggbuske! Vi får loss taggen, slangen monteras och där står mina kamrater och pumpar som dårar med en liten portabel handpump.

”Det där borde räcka fram till fika-stoppet, där har vi bättre pumpar” säger de. Vi cyklar vidare. Inte mer än 5 minuter senare är jag framme vid fikat. Punkan slog till knappt en kilometer ifrån första pausen.

En öppen verkstadshangar, första fikastoppet

Vem kunde tro att en sån plats kan uppfattas som varm och mysig, men det var det! Här bjöds på hembakade kakor, frallor, kaffe, läsk, snickers, proteinbars. Här hade vi det bra! Minglandes gick man och proppade i sig bränsle inför nästa etapp.

När vi börjar cykla igen är vi fuktiga av svett som nu kallnat innanför kläderna, ingen var särskilt kaxig där i början. La i en lägre växel och försökte spinna igång puls och värme. Det hjälpte faktiskt! Efter ca. 10-15 min vill jag påstå att jag var varm och t.o.m varm om händerna igen.

En dag med många ”firsts” som sagt: första och även andra vurpan

Efter en av segmenten på grusvägar bland bondgårdar, nu någonstans mellan Borgholm och Byxelkrok så är det dags för klungan att starta igen. Jag ser hur cyklisterna längst fram börjar röra sig, snart börjar cyklisterna precis framför mig att sätta fart.

Första SPD-vurpan avklarad, inför en hel cykelklunga också. Det blev en litet avbrott när klungen skulle sätta fart, tillräckligt för att jag ska bromsa till stillastående, hinner inte klicka ur mina spd-pedelar och välter helt enkelt inför hela fartgruppen. Inga skador förutom några skråmor på stoltheten och något blåmärke eller två. Kändes nästan skönt att ha den typen av vurpa i ryggsäcken nu.

Under vägen berättar många i klungan om deras egna spd-vurpor och andras, något vi alla cykelnördar råkar ut för verkar det som. 

När vi närmar oss Borgholm passerar vi jäkligt teknisk terräng med mina mått, singel-led på klungan genom stigar längs vattnet. Här gäller det att ducka för trädgrenar och parera lera och uppspolade högar av tång och sjögräs. Framhjulet glider som på bananskal åt sidan i ett segment med mycket tång och där ligger jag, på bredsida i blöt tång. Igen omhändertagen snabbt av mina medcyklister som hör hur det är med mig, men landade mjukt i tången och inte ens ett blåmärke att visa upp efteråt. Däremot en jäkligt skitig cykel vid det här laget.

Bild ovan tagen av Henrik Palmberg

Nu blir det lerigt

Efter en kort fika i Borgholm cyklar vi runt slottsruinen för att sedan vända in igen mot Borgholm och inåt Öland. Genom åkrar, snorhala lergropar och gräs och alvar tar vi oss fram. Här ska jag erkänna att jag börjar bli riktigt trött. Axlarna och nacken värker efter all terräng och pulsen klättrar mycket snabbare upp under ansträngning nu.

Så här mycket lera har jag aldrig cyklat igenom. Det var jättekul men väldigt läskigt, flera gånger var jag nära att falla en tredje gång idag. Leran skvätte precis överallt, det knastrade av sten i munnen ända tills kvällen. Cykeln och jag var helt bruna och det började bli svårt att växla och även klicka i tramporna efter all lera kakat igen.

Sista sträckan går ner mot Isgärde och Stora Rör

I Stora Rör svänger vi av mot en grusväg som går nära vattnet förbi Stugbyn och Rälla ända fram till Ekerum. Här är också dagens sista tävlingsegment. Det har börjat skymma och jag känner jag cyklar på sista reservenergin vid det här laget, några av oss mig inkluderad väljer istället att cykla i förväg. Sista sträckan har en uppförsbacke på 35 höjdmeter ungefär. Den kändes i både lungor och ben kan jag säga!

Äntligen i mål!

Här kunde man spola av cykeln för att sedan bege sig ned till dusch och bastu. Efter man fräschat till sig blev det en välförtjänt öl med pizzabuffé, eftersnack och prisutdelning.  Prisutdelningen bjöd på underbara historier om medcyklisterna som hänt både idag och tidigare. Från kompletta nybörjare som gett sig på att cykla idag till veteraner som efter skador ger sig ut igen.  Jag fick t.o.m pris! En sjysst träningsväska! Priset var för mest vurpor i min fartgrupp ( ! )

Trots utmattad idag och varenda muskel i kroppen hatar mig så var det en helt fantastisk dag. Abloc och alla härliga människor som deltog är en inspiration och förbannat trevliga hela bunten. Kommer haka på så många Abloc event jag pallar hädanefter! Stort tack till Abloc och Borgholm CK för allt ert arbete!

2018-11-26T14:51:54+00:00

Leave A Comment