Vättern 2019 300 KM Post Sportif

Nu har det gått lite över en vecka sedan Vätternrundan

Har nog behövt smälta och destillera upplevelsen innan jag avrapporterar här. Ett par ord landade och stannade från Fredrika Ek under hennes föreläsning på Team Skoda kvällen: Vätternrundan börjar inte 14 Juni, den började så fort du bestämde dig för att göra det. Så är det, från att nervöst gå utanför dörren i sina första cykelbyxor till att rulla i mål med en känsla av att alla förberedelser, all kunskap och träning kulminerade i ett väldigt smidigt varv runt Vätterns 30 mil. Det är väldigt blandat vilka bilder jag får när jag tänker på Vätternrundan som prestation, en bild är när jag kämpar mig igenom flanders intervaller i slutet på 90 minuter långa spinningpass i den kolsvarta vintern. En annan är första distanspasset till Kristianopel förra året där jag ”bonkade”. När våren 2019 kom, var jag starkare och snabbare än någonsin.

Men vi tar väl och dyker in det här dygnet i Motala, kanske kan jag peppa dig som läser att utmana dig själv du också.

19.30 Fredag 14 Juni: Anländer till Motala

En nervrositet och anspänning som varat i veckor når nu sin kulmen inom mig och tusentals andra cyklister. Jag har aldrig satt min fot i Motala innan, helt oförberedd på att det var en sån vacker sommarstad. Hela staden vimmlar av cyklister och åskådare, som ett getingbo. Det är en perfekt sommarkväll under en vacker solnedgång, i händelsernas centrum passerar tjocka paket av cyklister utför startlinjens fållor varannan minut, som för kvällen är stadens livsblod och startområdet är hjärtat som pumpar dem ut utför Vättern. Stämningen är fullständigt elektrisk, cyklisters anspänning inför loppet ligger som åska i luften.

Min cykel är inlåst i ett förvaringsutrymme på Hotell Nostalgi, precis vid vattnet och i ena kanten av det enorma eventområdet. Nummerlappen hämtas ut i en väldigt smidig digital process där allting dubbelkollas så att det stämmer, desorienterad och med nummerlapp i hand slussas du rakt in i en gigantisk temporär Stadium cykelbutik. Människor och cyklar precis överallt, folk som panikhandlar det sista inför loppet eller passar på att shoppa Team Mustasch eller Vätternrundan kläder.

21.30-01.00: Sista måltiden och försök till vila

Två rejäla tallrikar med pasta slukade jag nere vid gästhamnen. Proppmätt pinnar jag upp till min fars hotellrum för att försöka spara energi och vila innan starten 01.38. Med både sömnögonbindel och ljudbok i öronen visar det sig lönlöst. Minuterna kryper fram och även om sömn är att glömma så försöker jag ändå spara så mycket energi jag kan, det blir att ligga kvar här i sängen.

När klockan närmar sig midnatt kan jag bara inte ligga kvar i sängen. Dubbelcheckar all energi jag ska ha med, all utrustning, alla kläder. Monterar nummerlapp på cykeln som nu står bland andra cyklar i hotellets trapphus. Jag får tvinga mig själv att försöka sitta ner och ta det lugnt, att konservera energi åtminstonde en timme till.

01:00-01:38 Lördag 15 Juni: Mot startområdet

Vad gör man av sig själv mitt i natten spänd som ett laddat armborst och det är 38 minuter kvar till start? Står och glor mest, fick en stund skitsnack och pepp med ett gäng kalasande Motalabor. Man sneglar på den nattöppna ”Panikbutiken” och funderar på om det är något man missat. De tre startfållorna har stora digitala skyltar med starttider som uppdateras varannan minut, sakta räknas det ner mot min starttid 01:38.

01:38 Rullar jag ut i natten från mittersta fållan

Sportfotografernas blixtar gnistrar, det är heja-rop och klappande händer, en kakafoni av adrenalin och fest. Äntligen får man börja släppa ut all energi man har i kroppen! Inte många minuter efter vi har lämnat Motala möter man den starka kontrasten av tyst och svalkande sommarnatt, enda belysningen är hundratals cykelljus som ringlar sig som en gnistrande larv genom landskapet. Till höger vid horisonten svävar en stor tung nästan full måne. När man vågar sig på att se ut över de mörka fälten är det kusligt och vackert. I de ca. 7mil innan soluppgången var det inte benen som blev trötta utan huvudet, koncentrationen var på max när ljuset är dåligt och hastigheterna är höga.

Depå 2: Ölmstad

Jag river upp metallfolieförpackningen för min första energi-gel. Suger tag i den lite väl entusiastiskt och skär mig i munnen, precis i tandköttet. Om du haft värk i munnen någon gång så vet du, det är den typ av smärta som dominerar allt och lämnar ingen plats för något annat än faktumet att det gör ont. Där står jag, i gryningen med en bultande smärta i den andra depån och funderar. Hur kommer det vara att utföra detta med den här smärtan? Går det? Det måste gå. Får två värktabletter av en medcyklist som märker jag ser hängig ut.

En av många härliga saker som sker med en under ett lopp är den totala målmedvetenheten, sinnesnärvaron i nuet, mellan start och mål finns bara loppet och du. Jag beslöt mig för att lugna ner mig, hämta en kaffe i depån, tittar på klockan: ”Nu tar du 20 minuter här så ser vi om smärtan lägger sig” sa jag till mig själv.

En kvart senare har smärtan avtagit och jag rullar vidare mot Jönköping.

Vägen från Motala till Jönköping

Detta parti av banan var hisnande vackert. I soluppgången som skiftar mellan rosa och värmande gula och oranga färger såg man Vättern ligga spegelblank. Man anar vid horisonten på andra sidan Vättern halvt dolt av morgondiset backarna som väntar när vi vänder norrut senare. Man fick susa igenom alléer av stora ekar och almar, högljudda lövskogar av fåglar som vaknat för dagen.

Depå 3: Jönköping

Köttbullar med mos! Dags att börja ladda upp för uppförsbackarna som väntar. Molnen ser lite oroliga ut, ser ett par lömska regnmoln och jag sticker iväg i förhoppningen att cykla ifrån dem.

Vägen till Hjo

De utlovade uppförsbackarna presenterade sig ganska så snabbt efter Jönköping. Utan någon vidare artighet bjöd de in till att segt börja klättringen uppåt. När en backe var slut serverades det nästan med en gång ytterligare en.

Depå 4: Fagerhult

En lite mindre depå längs med vägen. Välkommen toalettpaus och påfyllning av energi. Utsikten var inte fy skam här heller, ingen dålig lön för klättrandet tidigare. I depåerna känner man sig lite smått ensam trots vimlet av cyklister. Olika cykelklubbar och grupper glider in och man önskar man också hade ett gäng att cykla runt med, även om det finns en viss charm med att girigt ha hela upplevelsen för sig själv.

Vidare mot Hjo blev det återigen uppför som gällde. Det har även susat förbi en och annan ambulans vid det här laget, man håller tummarna att personen/personerna som råkat illa ut har klarat sig väl. Man blir också påmind om att inte tumma på koncentrationen. När jag kommer in i Hjo blir jag även här förvånad över vilken vacker liten stad det är. Gränna är långt ifrån det enda Vättern har att erbjuda.

Depå 5: Hjo *favoritdepån*

Sablar så vackert det var här då. Rullar in bland pittoreska hus och landar i hamnen. Här har jag tre uppgifter: Hitta en bajamaja, när väl det är avklarat lämna in överdragskläder för frakt till Motala, för nu är det varmt! Solen står högt och himlen är klarblå. Slutligen, käka den berömda lasagnen. Här erbjöds mölkpaket också, mycket uppskattat! En av naturens bästa energidrycker.

Jag parkerar mig längs med en båtbrygga i hamnen med min lasagne, ser ut över det spegelblanka vattnet och känner hur mina svettiga kläder torkar och värms i solskenet. Jag ser en subgrupp med något snävt tidsmål fullständigt susa in och tvärnita i depån, kaptenen dundrar ut order ”7 minuter!!! Gå på toalett och drick!” och laget vaggar iväg åt olika håll.

Jag vill ha den upplevelsen också, men jag inser också när jag sitter där att man kan inte ha både och. Skulle jag ha satsat på en tid så skulle jag inte suttit här just nu, så istället för att känna en växande stress över att timmarna går och min 12timmarsförhoppning kommer allt längre ifrån mig så tar jag ett nyttigt beslut där och då:

Nästa år kör du snabbt, idag njuter du.

Från Hjo till Karlsborg

Här slog jag tidigt följe med en snabb norsk klunga som växte sig allt större och större ju fler cyklister norrmännen uppmanade att följa med, det var uppfriskande med ett högt tempo och ett stabilt hjul framför mig som jag inte behövde var rädd för skulle tvärbromsa utan förvarning. Med klungan blev färden till Karlsborg snabb och smärtfri, fler olycksplatser passerades där krashade cyklister vårdades, vilket förtog lite av känslan men lättad över att människor verkar få hjälp snabbt om olyckan är framme, eloge till räddningspersonal denna dagen. I Karlsborg splittrades klungan upp och jag passade på att hälla vatten över mig för att kyla ner mig, även detta en vacker ort.

Välsignelsens kontroll

När det bar iväg vidare längs med Vättern och vi närmar oss dess norra spets sakta men säkert får vi återigen bekanta oss med den lilla kedjeklingan och rejäla uppförsbackar. Värmen har nu ökat svårighetsgraden rejält och man passerade en hel del besegrade cyklister som gick längs med uppförsbackarna, klattrandes på sina cykelskor vid Tiveden. Denna backarnas backe är tuff! När jag rör mig i snigelfart uppåt tycker jag mig höra musik?! ”Nä nu hallucinerar jag nog från sömnbrist”. ”Nej! Jag hör verkligen musik!” Någon form av instrumental variant av Amazing Grace, nu hör jag en röst genom en mic också. ”Gud välsigne dig” ”Välsigne dig” ”God bless”, för varje cyklist som passerar krönet där uppe väntar en välsignelse.

Där ser jag en kvinna med skylten ”Välsignelsens Kontroll” med rest hand välsigna alla. Nu identifierar jag inte mig själv som kristen, och även om det känns en smula surrealistiskt vad som sker här på krönet så var det ändå välkommet!

Kärlek och medmänsklighet värmer oss alla oavsett övertygelse, bjöd kvinnan på en high-five när jag passerar och kryper ihop inför den välförtjänta nedförsbacken.

Sista 4-5 milen, Hammarsundet, tung trafik, backar

Man skulle egentligen kunna summera denna sträckan med ett ord. Kramp. Kramp i båda fötterna vid tår och trampdyna, tårna såg ut som fågelklor när jag masserade fötterna i någon av depåerna. Även en tilltagande krampkänsla i höger insida lår. Högra knät ville också gnälla lite. Fick liniment på knät och kompress och cyklar vidare till Hammarsundet depå.

I Hammarsundet gassar solen, depån har en långbänk längs en klippvägg. Här sitter urlakade cyklister i alla former och åldrar i skuggan och laddar för den sista ansträngningen. Jag sätter mig på bänken för att försöka knåda bort lite kramp innan jag cyklar vidare, bredvid mig sitter en lite äldre tysk man. Hans blick berättar att det inte varit någon dans på rosor för han att ta sig hit, han har soppatorsk, bonken, hammaren, kär kollaps har många namn. Jag säger åt han att hälla den där vattenflaskan han har rakt över sig sen ska han dricka vätska och få i sig socker och snabb energi. Han förklarar han får inte ner en enda slät bulle på knagglig engelska, det är för varmt. Jag säger att han måste ha socker till både hjärna och muskler nu, ber han ge honungsvattnet en chans iallafall. Tacksamt vaggar han iväg mot dunkarna med honungsvatten. Hoppas han lyckas ta sig tillbaka tänkte jag när jag lämnade depån.

Vi har blivit förvarnade innan. Vägpartiet som komma skall är hårt trafikerat, någon slags flaskhals i en annars väldigt säker och öppen väg runt Vättern. Inte nog med tung trafik på smal väg åt båda håll, utan även kraftiga uppförs och nedförsbackar och tusentals cyklister som just nu är som allra tröttast, både i ben och huvud.

Men de allt tätare skyltarna som visar att Motala närmar sig driver på, ger extra adrenalin. Här någonstans drar jag upp tempot avsevärt, 30 km eller så kvar. 30 km är ju inte längre en de små träningsrundorna jag bränner av under en timme efter jobbet här hemma. Så nära är jag! Nu hade jag ju inte 28 mil i bagaget innan dessa träningsrundor, så efter ca. 15km högt tempo så känner att bränsletanken är nästan tom. Hamnar bredvid ett par som ser lika plågade ut som jag, säger ”Nej nu jävlar ska vi in i mål va?!” lika mycket till dem som till mig själv. De skrattar och vi har en gemensam stund där längs vägen där vi kunde gnälla av oss lite och även skratta och peppa varandra, de hade varit ute sedan 20:30 på kvällen dagen innan. Jag förstår de var rätt trötta vid det här laget.

Jag gasar på de sista 7-8 km på rent pannben

Benen har jag men krampen gör det svårt att få ut någon vidare kraft och rytm. När det är som allra jävligast när jag passerar genom en rondell, för uppslukad av krampen för att fatta att jag befinner mig i Motala ropar jag åt en funktionär vädjande ”Äre långt kvar?!” han svarar ”Du ska bara runt hörnet kompis! Du är framme” och där rullar jag in och ser målgången. När jag glider på frihjulet på den lilla nedförsbacken genom de uppblåsbara stora valven där det står med stora bokstäver ”HÄR TAS DIN TID” är det med en stor blandning av känslor.

När jag förra året fantiserade om att rulla i mål i Motala, såg jag framför mig att jag skulle gråta glädjetårar, rulla in berusad av eufori och stolthet. Nu rullade jag in och det var så mycket mer subtilt. Jag hade ju tränat för detta, jag hade ju förberett mig så mycket. Stolt var jag, ont hade jag, glad var jag men också redan sentimental att loppet var över. Denna långa resa som började någonstans med en knapp mils cykeltur för ett år sedan på min grusracer var delvis över. Åtminstonde resan som innebar målsättningen min första Vätternrunda.

Men det kändes också som en nystart, ett elddop där jag kommer ut på andra sidan som cyklist.

Vad händer nu? Nu tar vi ett ännu starkare tag om styret, mitt mål är att tillsammans med Team Mustasch ta sig runt vättern under 9 timmar år 2020. Den resan började redan för några dagar sedan och det är här du kommer kunna läsa om den.

Tack för ordet och din tid hittills, fortsättning följer! Ps. Om du inte redan sett finns en youtubefilm från loppet här!

2019-06-24T16:06:05+00:00

Leave A Comment