Body positivity och prioriteringar

Slarvat med inläggen men inte med cyklingen. Jag tog mig in på min efterlängtade top-10 på ett segment på Strava, t.o.m förbättrat tiden och ligger nu 5:a totalt. Känns jäkligt roligt och ett kvitto på all träning. Nu är det Göteborgsgirot 140KM som närmar sig , En träningsvecka kvar innan jag måste prioritera återhämtning.

Distanspassen är nu igång, 100km genom Ljungbyholm,Kristvallabrunn, Nybro,Knivingaryd, Läckeby och Lindsdal. Under påskveckan lyckades jag få in ca 20mil totalt i benen. Mellan helgerna försöker jag få till minst två st 30km rundor där jag inte håller tillbaka tempot så mycket. Så planen är hög intensitet varvat med långa jämna ansträngningar.

Att fastna i träningshetsen

Under de helt fantastiska vårdagarna under påskhelgen kunde jag ge mig ut i mitt sommarkit. Nya kläder för säsongen som är ruskigt sköna att cykla i och givetvis matchar cykeln. Ute med cykeln har jag på senaste känt en stress över att inte stanna, sänka pulsen och ansträngningen, sänka medelhastigheten. Jag vill ju bli starkare! Jag vill ju kunna se en mätbar skillnad när jag går igenom min Strava-logg. Fick en gnagande känsla att det här sättet att tänka inte är hälsosamt om jag vill att min kärlek till sporten ska vara så långvarig som jag vill ( helst livet ut! ).

Liknande att vårda en relation, det var dags att göra plats för quality time. Stanna och ta en bild om jag vill, eller bara stanna för att känna det perfekta lugnet som infinner sig när man befinner sig ett par mil ifrån närmsta bebyggelse en vårvarm vardagskväll.

Och vet ni vad? Medelhastigheten blev inte sämre, träningen var fortfarande effektiv. I lördags cyklade jag ut till Revsudden för första gången, helt fantastiskt vackert hela vägen, bilder därifrån ser ni här i inlägget. Känns lite udda att jobba med självutlösare och fota sig själv, men vad gör man inte som ”bloggare”, bara att get with the program.

När jag dröjt med att skriva finns det så klart massvis att skriva om, funderade på om det skulle bli flera inlägg. Men nä, innehållet får väl vara lite spretigt. Med det sagt så..

Kroppsvikt verkar vara en stor grej hos många människor

Bloggen heter ju Sveriges snabbaste potatis, att med glimten i ögat skoja lite om sig själv. Att en person som man inte kan gissa sig till att vara atlet vid första anblick har rätt stora målsättningar framför sig och bakom sig. Jag säger det här och nu, det här är min väg tills dess jag kan kalla mig atlet.

När människor som inte känner mig så väl får reda på hur passionerat jag tagit till mig cykling och hur mycket tid jag spenderar i sadeln blir reaktionen väldigt ofta en scannande blick över min kropp. Ögonen vandrar över min mage och höfter och tillbaka upp till ögonkontakt.

Direkt höjer jag då en barriär av att skoja lite ”snart så är den här borta också hahaha” och klappar på min mage, eller känner mig tvungen att ändå säga att ja jag cyklar jävligt långa distanser, det är fan svårt och alltid en utmaning för pannbenet. Att jag ännu inte har den typiska slanka kroppen förknippad med uthållighetssport skulle på något sätt förminska utmaningen som landsvägscykling innebär eller min kapacitet.

Väldigt ofta får jag frågan hur mycket vikt jag tappat, i många ögon är det här framstegen mäts. Enda anledningen jag är intresserad av min vikt är för att öka mina watt per kilo. Mina framsteg mäter jag i distanser i sadeln, i ökad medelhastighet, ökad topphastighet, starkare hjärta och syreupptagning, mer styrka, mer aerodynamisk hållning. Kilo? Detta är inte tappa 30 kilo på 10 veckor metoden, det här är för fan min stora passion.

Varje gång jag blir påmind om att mitt utseende inte verkar spegla min ambition gäller det att bygga vidare på det där skinnet på näsan. Det är också därför jag skriver här, är du ur form eller nybörjare, kanske aldrig sportat förut överhuvudtaget så kommer du möta dessa blickar, frågor och kommentarer.

Den här bloggen är för dig

Alla som för första gången gått utomhus i cykelkläder kan attestera för att det är läskigt. Inget döljs och som om inte det vore nog så ser vadderingen ut som en blöja.

Vet ni? Jag tycker om mig och min kropp som allra mest när jag rullar ut i full cykelmundering. Som en fisk som släpps tillbaka i vattnet.

2019-04-24T11:50:39+00:00

2 Comments

  1. Jennie april 24, 2019 at 6:34 e m - Reply

    It’s all in your head! 😘

  2. Dennis maj 27, 2019 at 3:10 e m - Reply

    Att folk kategoriserar och dömer efter stereotyper är en del av människors natur, så det är inget att irritera sig på. Kör du på och skit i de andra.

    Folk som frågar efter kroppsvikt gör ju inte det för att vara elaka, då man ser att du mår bättre fysiskt. Det är kanske den enda gemensamma nämnaren de hittar i samtalsämnet…

Leave A Comment