Träning för cyklisten!
Del 2: Var lade du din motivation senast?

I förra delen snöade vi in i kroppen och dess muskler i relation till din cykling. Vi fortsätter, men denna gång med fokus på den mentala biten.

Slarvade du bort motivationen?

Har du kollat under soffan?

Vi älskar ju uppförs- och nedförsbackar! Men när det är uppförsbacke för din motivation under årets mörkaste månader, vad gör man? Som många andra inlägg här på bloggen lär jag mig samtidigt som jag skriver. Förhoppningen är ju att både jag och mina läsare har kommit ut på andra sidan klokare. Träningsmotivation har lika många olika former som det finns personer.

  • Är det något lopp du ska köra?
  • Handlar det om att motbevisa din omgivning?
  • Kanske bli hälsosammare?
  • Eller vill du bli snabbast?

Vem vet! Här kan man bara svara för sig själv. Nedanför kommer du få läsa om hur jag och min motivation bråkat och slutit fred sedan vädret slog om, kanske känner du igen dig? Eller hjälper kanske texten dig och din motivation att hitta varandra igen.

2019 handlade om att bevisa att jag kunde

Den där skäggiga datornörden utan något tidigare sportintresse cyklade Göteborgsgirot, Vätternrundan, Hansa Bygg Kalmar Grand Prix Open under 2019. När jag gick i mål på Vättern trodde jag att det skulle komma en berusande känslostorm, jag var fullt beredd på att falla ihop och gråta där. Vad som egentligen hände var en avslappnad stolthet, men också en rejäl tomhet.

”Jaha, det var det det”

Kärleken för att cykla och cykla snabbt var det ingen dipp på, när Hansa Bygg Kalmar GP Open gick av stapeln i Augusti cyklade jag snabbare än vad jag någonsin gjort på en sträcka över 130km. Den riktiga striden visste jag skulle komma när löven faller, när solen går ned innan man hunnit sluta jobbet, när gruset ligger på asfalten.

2020 är året jag blir bra på detta!

Nytt gymkort, från Friskis & Svettis Spin Giro ( som jag kan varmt rekommendera ) till high-tech utrustning på Malkars som är väldigt nära upplevelsen att sitta på en trainer med riktig cykel. Börjar köra en hel del pass i kombination med egna pass där jag laddat in backintervaller från Strava som cykeln sedan simulerat. Började utsätta mig för FTP-test oftare för att kalibrera träningen därefter, ser rejäla ökningar: watten går upp, kilona rasar.

Inspirerad av en artikel kring träningen Team Skoda kör vill jag öka träningsvolymen, jag vill ha fler timmar in i veckorna.

Bilden visar typiska träningsveckor denna period i november 2019:

Jag läser hur mammor och pappor där ute grämer sig över det komplexa livspusslet av familj och sina träningsmål. Här är jag, singel ungkarl med i princip all jäkla tid i världen jämförelsevis. Mer träningstimmar! Blandar in löpning och styrketräning med. Mer timmar!

Stolt som en tupp efter Hansa Bygg Kalmar Grand Prix 2019

Ni kanske börjar ana vart det här tåget är på väg?

Under November upplevde jag en sämre och sämre känsla under mina intervallpass. Pannbenet ska såklart tränas, men hela kroppen bultade på mig under redan första intervallblocket på en FTP-nivå jag ansåg var helt inom min förmåga. Ofta fick jag under passen motvilligt ställa ned min FTP-tröskel några snäpp för att kunna slutföra passet. Resultat blev att jag gick ifrån varje pass skitförbannad och besviken på mig själv och min kropp.

Jag och min kropp blev ovänner och däremellan stod motivationen och fick ta all skiten i ett försök att medla.

Förlorar jag vikt för snabbt? Tappar jag styrka? Äter jag för dåligt? Äter jag inte rätt saker? Dricker jag för lite vatten? Övertränar jag? Eller har jag bara ett mycket svagare pannben än vad jag trodde?

Dessa och massor av fler frågor gnagde på mig när man tog av sig cykelskorna i omklädningsrummet. ”Inte fan är det överträning” tänkte jag, jag är inte närheten av hur eliten tränar och än finns det väldigt mycket att slipa på.

Under hösten har jag lyckats lura med mig några kollegor på VO2-max lunchpass på fredagar, i början kunde jag t.o.m ha en coachande attityd och lyckas klämma ur mig stöd och tips under passet. Senaste passet en kollega hängde på var jag djupt nere i ”the hurt locker” med föga plats för annat än att kippa efter luft mellan mumlande svordomar åt mig själv.

”Så här ska det inte vara…”

You better check yo self before you wreck yo self

Visa ord att ta vara på från Ice Cube. På väg tillbaka från passet inser jag under eftersnacket med kollegan att jag måste justera min attityd. Vad är det för bild jag målat upp innan passet som jag blir så frustrerad när det inte stämmer med verkligheten?

Att ett pass designat att vara tufft som fan på lungor,hjärta och kroppen generellt ska kännas lätt? Att jag ska putta upp motståndet lite mera varje gång? I mitt fall fick jag gå tillbaka och inse att steg ett är: Varje pass är ett steg mot mina mål.

Ok, genom att arbeta med attityden så gick jag nu inte arg från passen. Nu gick jag ifrån passen lite ledsen och rädd för jag upplever fortfarande inte några framsteg, nästan tvärtom säger känslan i kroppen.

Oavsiktlig återhämtning

Mitt i allt detta kom min födelsedag, den veckan fick jag inte mycket plats över till träning. Det var middagar, fikor och fest till helgen. Hade en viss stressad känsla av att inte kunna få ihop lika många timmar men vad som var i vägen för träningen var ju att träffa människor jag tycker så mycket om, så det gjorde inget.

Första intervallpasset efter den veckan, presterar jag på alla cylindrar. Ett pass med blandade långa styrkeintervaller och hetsiga vo2max block: Min pulsdrift var förutsägbar, benen starka, lungorna hade gott om syre. Tittar på displayen, jo jo, fortfarande inställt på 295 ftp.. Jag plussar väl på då, för nu känns det inte som intervallerna tar.

Gick därifrån skinande lycklig och endorfiner på topp.

Läxan: Intensiteten bestämmer volymen

Nästan alla mina pass under November hade hög intensitet. Intervallpass kostar! Kroppen behöver tid på sig efter dem och jag körde 1-2 om dagen, t.o.m mina egna 120 minuters pass försökte jag hålla mig över 200w minimum. Jag samlade på mig en återhämtningsskuld som bara växte. Vill jag öka volymen en vecka får jag sänka intensiteten, 7 timmar vo2max intervaller i veckan blir inte nyttigt. Det visar sig att man kan överträna trots allt! Syftet med de där långa volymbyggande passen är att träna ditt aeroba system, uthållighetsmotorn, så nu kör jag hädanefter minst en vecka av lugnare intensitet var 3:e vecka.

Träningskvaliteten är tillbaka!

Så med denna berg-o-dalbana av känslor under träningen har jag nu landat i förnyad pepp och återvunnet självförtroende i min träning. Jag och motivationen är nu kompisar igen! <3

Har du några tips? Vad driver dig?

Andreas Söderström

Från soffpotatis till atlet. Förutom bloggen arbetar jag inom digital marknadsföring och träningsinspiratör. Jag hoppas kunna ge tillbaka till cykelsporten lika mycket som den har gett mig. Tveka inte på att höra av dig!

Läs något annat vettja!